Tretton dagar i januari.
Den första dagen på ett nytt år.
Stilla dag i den stora pizzans tecken. Ger mej ut på cykel i staden - betraktar förödelsen efter Nyårsaftonens bombardemang & raketer. Ett av torgen liknar mer en soptipp från utkanten av en större latinamerikansk stad - så som de ofta förevisas för oss i tv…kanske som en varning om hur illa det kan bli även här? Precis som på tv-bilderna vandrar det runt människor bland de förbrända soporna & söker efter något som fortfarande kan fungera. Blicken är dagen-efter-slö & jag nöjer mej med att vara betraktare - vill inte störa andra människor i deras sökande efter något som kan befria dem från en bit vardag...
Till stora delar var det den s.k. underklassen (folket?) som gick loss under nyårsaftonen – stundtals i något som såg ut som om ett mindre inbördeskrig. Scenerna påminde inte så lite om den katolska karnevalen – där drängen eller dåren blir kung för en dag & de styrande lämnar städerna för att slippa se eländet. Nödvändiga högtidligheter då jäsprocessen startar & det börjar pysa lite lätt ur den stinkande degen. All unken doft vädras ut - så att degen dagen efter återuppstår som ett lydigt bakverk. Ständig jäsning pågår...var pyser det nästa gång?
Igår var vi alla kung för en dag - raketerna gav sej iväg & skänkte ljus åt såväl fattig som rik...
Vid Operan överröstades deras sångare på utomhusbalkongen av raketer & smällare från de närbelägna parkerna – men när stadens eget fyrverkeri gick loss vid midnatt – då bleknade underklassens bloss & ljud. Det var en tydlig maktdemonstration & angav utan finkänslighet tonen; ni kan göra vad ni vill - det är ändå vi som är störst, starkast & bestämmer.
Kungen satt åter på sin tron & vi andra fick gå hem. Karnevalen var över för den här gången...
Över staden ligger pizzadimman - det luktar gott från alla väderstreck. Äntligen tycks alla vara överens om vad vi bör äta - inga onödiga diskussioner idag - pizzan regererar i bakrusets tid...alla familjekonflikter är som bortblåsta - de simmar ut i en präktigt kryddad tomatsås...oftast långt från de finkänsliga & ibland lätt obegripliga matprogram som visas såväl i den statliga televisionen som lite överallt på det mer privata nätet.
Nyårsafton handlar om att vara fin i kanten; att servera hummer & skumpa, att vara utklädd & väl tvättad...att se ut som att man är beredd på att möta framtiden.. Nyårsdagen påminner mer om en en drängbakfylla i säckiga gympabyxor & dålig andedräkt...
Idag & på min cykeltur återstår resterna av det tillfälliga upproret. Stadens sopmaskiner är i rörelse & om några timmar ser allt ut som vanligt igen – ett sätt för makten att visa sin kraft & beslutsamhet; att skita ned går ju bra, men det är vi som håller staden ren & fin. Det är inte städerskan eller gatsoparen som talar - det är den kung som för ett ögonblick släppte allt till ett förvirrat & berusat folk - väl medveten om att de snart skulle ge upp...landa samt nyktra till…
Den stora & heta egenbakade pizzan smakar gott – analyserna läggs på hyllan & det är dags för en svart/vit & riktigt mossig film – något att skölja ned gårdagen med i väntan på morgondagen; ännu en vardag mitt i den stora staden. Utanför fönstret skickas de sista restraketerna ut i sin bana & sprider ljus över en bakfull värld. Mitt eget fyrverkeri står kvar i hallen – det kändes meningslöst att låta dem fara iväg igår - utan att kunna urskilja mina egna bland alla explosioner & rökdimma. De skall sändas ut senare - i en tom svart natt, endast i konkurrens med månen, stjärnorna & några blinkande gatlampor.
Kanske kommer vi att ta mod till oss & stämma upp en i en sång för framtida segrar? För våra vänner, familjen, laget, vårt arbete, naturen & kulturen? Det är ju endast vinnarna som sjunger - de sköna förlorarna nynnar vemodigt ute vid havet, där de ständigt har blicken riktad mot horisonten - som att en befrielse är på väg...kanske en Frälsare som kommer gående på havsytan?
