Den åttonde dagen.
Stilla dag, hemma & arbetar med en text – allt andas frid när plötsligt min dator går bananas igen! Det blinkar & tutar (det är sant!), varningar om virus, trojaner m.m. far över skärmen…jag tittar på det hela, blir förstummad. Nu är det värre än vid det förra tillfället - detta har aldrig hänt mej tidigare – kanske är jag en försiktig & rent av lite mesig datoranvändare? Eller möjligtvis för brutal? Vet nog inte riktigt själv - använder endast maskiner till det som är nödvändigt – mina behov är enkla. Nu har någon tagit sej in i mitt liv, om än via datorn. Jag bestämmer mej för att jag inte bryr mej – det får vara som det är. Om någon vill leka med min e-post eller titta på mina texter (denna t.ex.) är det helt ok. Jag har inget att förlora. Trots det sitter jag en bra stund & tittar på den gamla datorn. Köpte den för länge sedan & den har trotsat alla modenycker, bara travat på likt gamle Svarten & faktiskt passat mej väldigt bra - å andra sidan har den väl - liksom allt annat - en viss tid att leva. Bestämmer mej för att låta den vila & att inte utföra t.ex. några som helst ekonomiska aktiviteter. Inte nu, kanske senare…
Blir sur på världen & ger mej ut på en ny cykeltur. Tittar på de som jag passerar & tror mej förstå att även de har problem. Kanske inte med sin dator. Men problemen lyser ur deras ansikten - eller kanske bara ur mitt? Läser väl in mina problem i andra & förskjuter därmed problemlösningen ett tag till. I den vanliga gatukorsningen står en romsk & elegant man med sin cigarill. Det är nästan så att vi vinkar till varandra, men ändå inte - vi har nu stött på varandra på exakt samma plats i ca tre veckor - vid olika tider på dagen dessutom. Kanske utför han en konstnärlig installation där han står & röker mycket stiligt; lång rock, hatt, svarta avsmalnande skor, välpressade byxor samt en cigarill i ett munstycke.
Gav mej vidare ut i förorten för att handla lite råvaror till aftonens Jansson. Mycket folk, även mitt på dagen. Står länge i kö, hör ett tiotal olika språk omkring mej & trivs bra med det. Varför måste jag förstå allt som det pratas om? Nöjd med livet i en stad där invånarna till 45% består av människor från - eller med bakgrund - i andra länder än vårt eget. I det ögonblicket var jag så belåten att inte ens Jimmie hade haft en chans i en tänkbar debatt. Skrev ett brev till honom för ett tag sedan. Satt på tåget när en berusad & lätt våldsam ung man började hetsa om invandring, att vi borde rösta på SD, att alla andra politiska partier bara lurades & sedan avslutade han sitt svammel med att spela Jimi Hendrix på sin telefon & förklarade för oss att denne Jimi var en god & fin nigger. Enda gehöret kom från en överberusad polack, som vaknade till ur sin fylla. Alla vi andra tittade ut genom fönstret. Den unge rasisten bjöd polacken på en öl - som mottogs mycket tacksamt. Tillsammans började de sedan skandera Heil Hitler. Konduktören passerade förbi, utan att ingripa. Allt detta berättade jag för Jimmie i ett brev. Han fick oxå en bok av mej - Oppermanns, som handlar om nazismens framväxt i Tyskland. Boken slutar ungefär vid makttillträdet & berättar alltså inget om det fruktansvärda resultatet - mer om hur det gick till när de bruna erövrade makten. Tror inte att Jimmie är en ny Hitler, bara att han har fått det mesta om bakfoten. Han verkar så dum & naiv - kanske därför oxå framgångsrik?
Nöjd med mina slutsatser kom jag hem, gjorde en strålande liten Jansson & såg ett riktigt bra franskt travlopp - att jag hade spelat vinnaren & att oddset var bra förstärkte denna dag som en välsignelsens dag – mitt i livet. Många insikter på en gång. Det fick bli en liten Piratens Besk till den salta maten. Ibland går det bara inte att låta bli…sjönk sedan ned i min fåtölj & lyssnade till Babi Yar av Sjostakovitj…ibland är ju faktiskt livet riktigt gott…
