Den trettonde dagen.
Landet styrs av ett s.k. Tidölag. Personligen hade jag hade hoppats lite mer på oppositionens motstånd. Det började bra – med tydliga uttalanden, men varför föll det så platt? Det nödvändiga samtalet tog på något sätt slut. Måste tystnad råda? Rädsla? Roligare med högljudda samtal, där någon vågar stå för sin politik. Personligen har jag länge tänkt att det varit såväl kul som intressant med ett om/nyval. Fast det är väl bara en tanke att leka med? Dessutom alldeles för sent nu...men då hade vi troligtvis blivit av med en stor del av den nuvarande regeringens inkompetens? De s.k. liberala idéerna är verkligen out of time idag. Redan från början var det ju ändå bara ett sätt för småborgare att vara lite som sossar, fast ändå inte. Lite smått radikala, fast ändå inte. Så där lite på låtsas - på i stort sett alla punkter. Som när barn leker något de inte riktigt förstår (ni kommer ihåg snälleBengt?). När det sedan blir allvar, visar det sej alltid att bakom ytan döljer sej batongåsikter (MilitärJanne med skolan som vapen). Till slut blir det alltid mer polis & militär, mer ordning i skolan, mer ordning överallt f.ö. Rädsla heter det väl? De liberala lever i en småborgerlig bubbla, de s.k. radikala visar aldrig några muskler, sossarna har blivit borgare & högern har tagit flera steg högerut - som för att möta & omfamna de bruna. Vad göra i denna förvirrade & rubbade politiska värld där rädsla & kontroll råder? Lite mer rolig & ärlig debatt, tack!
Har sedan en lång tid ovanan att ha en Bajen-dekal på min bil. I den här staden fungerar det inte så bra. Förra veckan målade någon över märket & idag sitter det ett ljusblått märke där. Den lokala fotbollsklubbens supportrar är inte att leka med. Jag tar bort Bajen-dekalen, men låter St. Pauli’s klubbmärke sitta kvar. Man får ju inte ge upp helt…
Den gamla datorn har nu genomgått en typ av medicinering & fungerar nästan till 100%. Det krävdes ingen kirurgi denna gång - men det kommer säkert med tiden. Det mycket märkliga har hänt att den inte går att vika samman - när jag gjorde det gav sej alla plastlister ut åt olika håll & plötsligt såg jag datorns inre. Ingen vacker syn… Nu står den i vanliga fall hopfällbara lilla maskinen med ständigt uppslagen skärm - den är nu en stationär dator & det går inte att ändra på. Fick ge mej ut & köpa en till - som jag måste ha med när jag reser till mina olika uppdrag. Känner mej väldigt modern som nu alltså har två datorer i bruk.
Kvällen närmade sej & med den även aftonvarden. Denna - den trettonde dagen - blev det en vegetarisk gryta med tydliga inslag av vitlök & chili - smaskigt värre. Med ett kraftfullt inre tittade jag sedan på en Bo Widerberg-film & längtar efter en värld där solen lyser dagligen, där man slipper långkalsonger & extra vitaminer & där alla vågar tala ur skägget… Kanske ingen tillfällighet att det blev just en Widerberg-film? Han om någon var ju öppen med sina åsikter…om allt…hade nöjet att träffa honom några gånger på 90-talet & måste erkänna att det var en ovanligt levande man. Fler av den typen, tack!
Vintern maler på - det är dax att sluta för denna gång…jag tittar på en värld som jag bara fläckvis förstår - söker inte längre efter svaren - letar mer efter frågorna nu när vi blir allt mer utlämnade åt oss själva; banken höjer avgifterna men drar ned på den personliga servicen, i affären skall vi själva scanna in varorna, på biografen finns det inte längre någon synlig personal, när vi besöker en restaurant skall vi beställa mat & dryck via en app. Numera meddelar vi oss genom små apparater & maskiner istället för med levande människor & genom samtal. De ord som Joseph Conrad skrev för mer än 100 år sedan återkommer ständigt i mitt huvud: Vi lever liksom vi drömmer - ensamma.
För er som orkat så här långt - i min högst privata 13-dagars januarikalender - kan jag berätta att det kommer mer - redan imorgon blir det en liten epilog…& med tiden kommer såväl bloggen som jag att vakna till - tack för ert tålamod - we’ll meet again…
