Den elfte dagen.
Cykeldatorn ställer om sej själv. Tydligen är den känslig & när den mellan turerna hamnar i fickan visar den allt som oftast upp mycket märkliga uppgifter & fakta. Tillbringar lite tid med att justera & ställa in. Känner mej nöjd över att slippa fråga om hjälp & ger mej så ut på den stora rundan – runt hela staden. Från början var min avsikt att lära känna staden – att cykla på vägar som jag inte alls kände till. Med tiden lärde jag känna de olika stadsdelarna rätt så väl; arbetarstaden & lokstallarna i backarna, miljonprogrammet lite längre bort, de äldre villorna som plötsligt dyker upp, det gamla flygfältsområdet med modern bebyggelse, den “ökända” förorten med alla sina myter, villamys strax intill, därefter den lite äldre förstadsbebyggelsen, vidare genom den s.k. problemstadsdelen med såväl fotbollsplaner som musikhögskola - en stadsdel med två ansikten & fin minigolfbana, förbi höghusen & mot den långa väg som leder ned mot havet – därefter återstår raksträckan utmed havet, bryggorna & stränderna – mot den f.d. hamnens stundtals groteska nybyggnationer & ”min” bastu - en av flera goda rastplatser i livet.
Direkt efter bastun åker jag tåg över bron - till ett arbetsmöte i ett annat land. Vi planlägger sommarens internationella gästspel - på båda sidor gränsen s.a.s. Vårt tidigare möte var förlagt till en fantastiskt liten fin italiensk restaurant här i staden – som ett vardagsrum där ägaren Salvatore sprider en lätt italienskt gemytlighet med sin uppenbarelse. Det är skönt med trovärdiga små restauranter, som fortfarande inte har köpts upp av någon - som är mer intresserad av pengar än mat. Jag förlägger ofta arbetsmöten dit – det händer att vi får sitta där även på f.m. – utanför öppningstiderna. Det är skönt med små givna vattenhål i den stora öken som en stad kan vara ibland…
Mötet på andra sidan vattnet var riktigt bra & vi var tillbaka hos de rötter som vi en gång odlade upp till vackra plantor. Varför gör vi det vi gör? Vilka idéer är det vi vill ha i luften? Mer om innehåll & typ av föreställningar/projekt än pengar eller att ”bara” fylla några dagar med artister. Budskap har för länge sedan lagts åt siden – idag söker vi snarare provokationer & samtal. Går det inte att finna i utbudet, skapar vi det själva - med egna produktioner. Vi får se hur året blir, men starten på arbetet bådar gott. Känner personligen att jag mindre & mindre blir intresserad av att ”bara” göra teater – jag vill testa nya saker, se var gränserna går, arbeta med happenings, det oväntade & känna mej lite mer ”fri”. Vi har nog med regler & system omkring oss – den fria tanken behöver onekligen lite mer plats – eller som en filosof (vem?) en gång uttryckte det hela: om någon ger dej ett linjerat papper, vänd på det & skriv åt andra hållet.
Det säjs att Gud skapade människan med en fri vilja - d.v.s. att då även vända sej bort från honom (hen?). Men om vi gör det - vilket håll vänder vi oss då åt? Den fria tanken ger oss många oväntade möjligheter - men även en hel del problem. Helt utan struktur är det inte mycket som fungerar…
Så - hur fria är vi egentligen & hur fria vill vi vara?
