Den fjärde dagen.
Åkte till grannstaden & besökte morföräldrarnas grav. Ingen annan tycks längre göra det. De båda vilar i skuggan av det stora sjukhuset - där jag fick min tillfälliga friskförklaring för några år sedan - en plats för både sorg & glädje med andra ord. Kommer ihåg när min kraftfulle Morfar låg på sitt yttersta & Mormor beklagade att han blivit smal som en fågel – ”han som blivit så tjock & fin”. För deras generation var en lätt rondör knappast något negativt – snarare ett bevis på att de levde ett gott liv.
De hade skrattat åt dagens hetsande kring kropp & hälsa. För Mormor & Morfar – som båda kom från fattigdom på landsbygden – var det viktigt att vara i rörelse. De tänkte liksom inte på all sin vardagsmotion när de odlade grönsaker, klippte träd & buskar, cyklade till affären m.m. Livet på landet fanns kvar i deras kroppar - trots att de för länge sedan lämnade den skånska slätten - för arbete i staden. Bil införskaffades i 50-årsåldern & den vårdades som ett barn.
När jag tillbringade en sommar hos dem – i deras lilla fritidshus – så satte vi oss i bilen en gång i veckan – för färd till travbanan. Bilfärden skedde mycket stilla & försiktigt – vi passerade genom den stora staden & min betonggjutare till Morfar pekade på alla hus som han hade byggt. Jag satt i baksätet & undrade hela tiden varför Morfar byggde så fula hus. Mormor satt jämte Morfar & höll med honom i det mesta. De hade fått vara med om en enorm standardhöjning & hade ingen som helst förståelse för den kritik mot ”sossebetongen” som började pysa lite här & där i samhället. ”Vi har varmvatten, wc, centralvärme, hiss & sopnedkast” brukade morfar säja – med tillägget att så såg det verkligen inte ut där han hade växt upp – i ett hus med 8 barn, som alla fick plats i ett rum & kök. Nog hade tiderna blivit bättre för de fattiga? Jag vågade inte säja mot. Morfar var tatuerad & svor som en borstbindare. Mormor avbröt honom för jämnan & påpekade att man inte talar så när barn är närvarande. Han fnös & tände en cigarr, eller sin pipa & när han satte sej i sin gungstol kröp jag upp i hans knä. Väl där berättade han riktiga rövarhistorier för mej – om slagsmål, fylla, hur det var att arbeta på vintern, vilka hästar som var bäst på travbanan & mycket mer. Mormor stod vid spisen & klagade över hans svordomsladdade vuxenberättelser. Jag satt där & gungade med – bilder av ett annat liv trädde fram & jag njöt, fast jag bara var ett barn. Jag anade att Morfar såg barn som små vuxna. Det var bara att nicka & hålla med. Senare i livet blev vi goda vänner & hans historier fortsatte – ända fram till den bleka & tunna döden på det stora sjukhuset.. En av min barndoms hjältar – en riktig man, tyckte jag då.
Jag fortsatte min promenad – från kyrkogården ner till själva centrum & smet in i den stora kyrkan, där Mormor en gång berättade sagan om “jätten i källaren” för mej – han som nu står i kryptan & håller upp en av pelarna. Dagen fortsatte med en fantastiskt god räkmacka - med en tillhörande kall öl, innan det åter var dags för film. Mycket folk & stökigt – e.m.-film med många barn – fast i min salong gick det lugnt till, när jag såg ännu en amerikansk uppgörelse med rasismen i södra USA. Filmen utspelades i ett tidigt 60-tal – men har något egentligen förändrats? Är det inte bara så att ”fel” åsikter hålls tillbaka i tider då de inte passar? Under tiden odlas de ändå, någonstans i undervegetationen. Vid “rätt” samhällsklimat dyker de upp & visar sitt fula tryne.
Jag ser en ensam flicka som balanserar på ett järnvägsspår, en man som dricker mjölk under en bro samt en tiggare utan fingrar - vet inte hur jag skall tolka alla intryck…finns det ett budskap?
Med allt detta i min lilla hjärna återvände jag till hemmet - där det fortfarande luktade pizza efter Nyårsdagens brakmåltid…dax att vädra ut det gamla & släppa in det nya…bara snön ville försvinna…
