Den tredje dagen.
Försökte komma igång med lite arbete - men det fungerade bara halvbra. Ger mej alltså åter ut på en cykeltur. Det är lördag & snön föll i natt - tillhör de som inte tycker om vinter, snö, kyla…brrr…svårt att cykla dessutom då prioriteringen för snöröjning tydligen bestäms av tjänstemän som alla troligtvis åker bil dagiĺigen & sedan promenerar till & från bilen - resultatet blir att bilvägarna alltid är viktigast - därefter trottoarerna & i sista hand cykelbanorna…
Som vanligt avslutar jag med ett bastubad, trots att det vinterrosslar lite i mina luftrör. Sitter där i bastun - oftast omgiven av totalt okända män i olika åldrar. Samtal uppstår spontant – för det mesta helt obetydliga saker omtalas saktmodigt. Bastun är ingen plats för de stora debatterna. Ibland skapar värmen förvirring; en man förbannade kylan därute, samtidigt som han med glädje i rösten berättade om en planerad skidresa till fjällen. Köpt kyla är tydligen bättre än den här hemma? Av samtalen utgår det hur viktigt det är att just förflytta sej i världen. Resor till andra sidan klotet avhandlas med samma självklarhet som en promenad till torget. Alla är överens om vissa saker; att det var bättre förr & att maten alltid smakar bättre på restaurant. Själv sitter jag stilla & tyst i en hörna, tänjer på min stela nacke & försöker få ordning på en krånglande ljumske. Lyssnar till åsikterna & börjar tänka fritt; ser bilder från förr – en värld som alltid framställs som mer rättvis än idag. Förstår heller inte varför de gör så dålig mat hemma? Men kanske är det inte maten det handlar om? Mer om att sitta bland andra & äta? Att vara en del av något större? Att se andra människor? Några att gilla, andra att tycka illa om…bilder & berättelser att ta med till nästa seans i bastun, byta dem med andras intryck. Som när vi samlade & bytte kort på fotbollsspelare i barndomen. Det enda som är säkert: om man inte kommer ut ur det egna hemmet finns det inte mycket att prata med andra om.
Med många fria tankar i en överhettad hjärna, tar jag mej ut ur rekreationsanläggningen & cyklar till torget för att handla grönsaker till middagsmaten. Från torget direkt till lunchbio & Buster Keaton’s The General. För sin tid en otroligt välgjord film. Har svårt att välja mellan Chaplin & Keaton – ser fantastiska kvaliteter i båda. Det förra 20-talet måste på flera sätt varit en guldålder för konst & kultur.
Ser i mitt flöde att den där kraftigt hjärnskadade galningen till president än en gång har burit sej väldigt illa åt - kastat bomber på ett oskyldigt land samt kidnappat deras president - som om världen vore en stor sandlåda där den blonde & mentalt handikappade dåren tror sej kunna göra vad han vill. “Ur led är tiden” som den förvirrat hämndgirige Hamlet en gång dryftade…
Väl hemma startar jag upp datorn & sorterar bort ett tiotal nya erbjudanden. Jag är aldrig mer ensam – för jag har bastun, datorn & biografen. Över till arbete, matlagning & ett telsamtal från en kvinnlig bekant – samtal om livet…. Hon har fått ont i magen, den kvinnliga delen av densamma. Lika så bra att besöka en läkare, tycker jag & hon instämmer. Det visade sej dock icke vara så lätt att få tag på dagens doktorer - men till slut hade hon lyckats. Vi avslutar samtalet & jag önskar henne lycka till - såväl med läkaren som det onda i magen. Själv övergår jag till maten & tankar om framtida resor, konsertbesök samt den där eviga väntan på våren. Bara snön försvinner…Den gamle hunden i oss håller på att vakna, dagarna blir lite längre & därmed längtan större. Alltid på väg & alltid framåt…mot ljuset…
