Den sjätte dagen.
Av någon anledning hade jag bestämt mej för att köpa en del i en travhäst. Allt sedan barndomen har jag tyckt om just trav. Ibland ställer jag inga krav alls – vill bara se hästarna i sina ytterst kontrollerade rörelser; höger fram & vänster bak, vänster fram & höger bak – benen rör sej som i ett vackert & lite obegripligt mönster. Anledningarna till det nya köpet var många: det nära avståndet till hästen, härstamningen, priset samt ett löfte från tränaren att jag skall få köra den i träning – om än i tvillingsulky. Man kan ju bli som ett barn för mindre! Jag pratar med tränaren, dricker kaffe & skriver under avtalet. Den treårige hingsten står i hagen & ser nöjd ut. Han verkar ha ett lugnt temperament. Det bådar gott – om inte annat så för mej, jag ju skall få köra honom…
Allt verkade så ok det kan vara. Om hästen föder sej själv blir jag glad - blir han en stjärna & vinner stora lopp, ja då blir jag lycklig. Det där med pengar hade jag bestämt mej för att lägga åt sidan just då. Närheten till häst, träning & tävling räckte långt. Han hade klarat av kvalloppet & skulle göra sin första start i mars/april. Det verkade som att jag var på rätt plats, vid rätt tid & det såg riktigt spännande ut. Hur sedan den s.k. verkligheten blev är en hel annan sak – att chansa är även det en del av det som kallas för livet…
Eftersom såväl tid som rum båda byter plats i dessa texter - så kan jag berätta att detta hände för flera år sedan & att hela hästaffären verkligen gick över styr - beroende på usel hantering från tränaren - som nog mest var ute efter våra pengar. Han var ivrigt uppbackad av sin unga fru - en f.d. stalltjej som blev gravid. Många av de som tidigare skadats i hans s.k. affärer hörde av sej. Jag berättade vad jag tyckte om hans lurendrejerier & avslutade det hela för min del - mitt i ett samtal med den skrikiga frun - som påstod att jag hade förstört delar av hennes liv…märkligt då jag bara ville veta hur det kunde gå så illa…för hästen var det i sej inga fel på - han såldes vidare & blev stundtals framgångsrik…numera lever han i Norge & tävlar sporadiskt där. Ja - så kan det gå när man beblandar sej med hästskojare. Det får vara så - livet går vidare & utan bitterhet…tror jag…stryk över & gå vidare skrev Strindberg i Dödsdansen…
Där ute fortsätter det att snöa - om än i mindre omfattning. Texten om hästen hittade jag i en gammal “dagbok” - men kände att det kom upp till ytan - nu i dessa Prix d'Amerique-tider. Måste erkänna att jag längtar till Paris - under många år tillbringade jag just delar av januari där. Besökte travbanan i Vincennes ofta & har på plats sett mer än 20 st. Prix d*Amerique. Kommer att missa det i år då arbete - bl.a. en såld föreställning - har kommit i vägen…
Å andra sidan ser jag på loppen via datorn & kan konstatera att snö & kyla har nått fram till Paris oxå - var skall detta sluta? I vanliga fall går det flesta människor i Paris förbi tiggare & clocharder där de sitter på stadens gator - men när kylan slår till blir plötsligt fransmännen givmilda & hjälper de som saknar mat & någonstans att bo…en hel del av denna absoluta underklass tar sej om aftonen ned i de stora avloppssystemen som byggdes samtidigt som boulevarder & avenyer anlades. Där nere är det inte lika kallt…kom nu på att jag skall sluta klaga - har ju såväl mat för dagen som en gammal fin & varm lägenhet…vi är oftast för dåliga på att uppskatta det som vi faktiskt har…även om fördelningen av de sammanlagda resurserna borde fördelas lite bättre - på alla nivåer & områden…
