Bonus

Det har varit ett nöje att renskriva gamla texter & blanda dem med nya tankar & intryck.

Har fått några frågor - med ett gemensamt svar kan jag berätta att alla texterna bygger på nedtecknade intryck i vardagen - saker & händelser som passerar förbi, som blir viktiga för mej & som ni andra kanske inte lägger märke till? Det kan ju faktiskt vara tvärtom oxå & det är väl just det som gör det lite mer personliga skrivander intressant...

Här följer nu inte mindre än 31 betraktelser - alla fullt möjliga att bygga ut till en egen & större text. Det kanske kommer? 

Annars är jag just nu upptagen med prep.arbete inför Int. Gatuteatern, ett nytt Hagbard & Signe-projekt i Asige samt medverkan vid en handfull andra arr. Det tenderar att bli fler efter hand. Dessutom skall vi åter ut & gästspela med "En löjlig människas dröm".

Men - det kommer mera - håll ögon & öron vidöppna - lyssna till bruset, blunda & se bilder...stanna till så där mitt i farten...tveka inte att höra av er med reaktioner på mina texter - tack till er som gjort det...

En betraktare av vardagen - då den passerar förbi.

# Idag såg jag en stor fiskmås som åt upp en död duva. Gatan var blodig…

# En kvinna som talade i sin tel. gick in i en stolpe.

# Några välklädda afrikaner tävlar på äldre cyklar.

# En ung kvinna utan hår på huvudet ammar sitt barn på en parkbänk.

# En man putsar fönster & blev avbruten flera gånger av förbipasserande människor.

# På bussen står det många människor med allergi & snyter sej ljudligt - nästan som en musikstycke…

# Några pojkar leker på gatan utan att bli överkörda.

# I ett fönster ligger det 5 gurkor som är gamla & ledsna.

# På en sten i havet står en stor sjöfågel & betraktar mej & jag känner ingen rädsla.

# En ensam kvinna på en järnvägsstation sjunger delar ur Trollflöjten starkt & tydligt - helt utan publik…

# Utanför en fiskestuga sitter det en liten flicka i en badbalja.

# Vid nakenbadet är det inte många som stoltserar med sina kroppar.

# Grå dimma över Danmark - allt ont kommer därifrån?

# Ung man på elsparkcykel körde omkull - liggande blodig på gatan kommer han fortfarande ihåg sitt namn.

# En tillplattad råtta på gatan. 10 meter senare: en lika tillplattad fågel.

# Korvkioskens nya slogan - “korven stekt i smör”

# En äldre dam spärrar vägen fram till mejerikylen med sin rullator & varuvagn. Vi andra väntar tålmodigt medan hon noggrant läser datumangivelserna på varje förpackning…precis varenda…

# Bombarderas av spam-mail om hälsokost.

# Staden är full av vägarbeten - en värld bortanför all kontroll.

# I bastun pratar gubbarna om bitcoin - “jag har tjänat 1 mille - men man vill ju inte att zigenarna ska ta pengarna”.

# Det skall tydligen skrivas testamente. Ny typ av reklam som passerar förbi…

# Söker kontakt med banken - inte ett svar på 3 mån. - men när jag berättade att jag ämnade byta bank blev det fart…bättre med hot än genomförande? Ett vapen är farligast innan det avfyras…

# En berusad man klättrar på en hög byggnadsställning - vi tittar på under tystnad.

# På en bakgård är det någon som hostar oavbrutet i en timme.

# Det kommer en natt imorgon oxå…

# Jag träffar en skomakare som bjuder på godis.

# Det sitter en kvinna med bar överkropp på en balkong & dricker öl.

# Ett hårt regn faller över staden.

# Två unga män sitter i en park - båda tittar på sina telefoner - barnen leker fint tillsammans ändå.

# Det regnar på hästarna - men de springer ändå…runt…runt…

# En tandlös finsk kvinna försöker övertyga mej om att hon inte är vare sej alkoholist eller narkoman - jag ger henne mina sista mynt - hon berättar att hon inte kan sova & lovar att söka hjälp…

Den trettonde dagen.

Landet styrs av ett s.k. Tidölag. Personligen hade  jag hade hoppats lite mer på oppositionens motstånd. Det började bra – med tydliga uttalanden, men varför föll det så platt? Det nödvändiga samtalet tog på något sätt slut. Måste tystnad råda? Rädsla? Roligare med högljudda samtal, där någon vågar stå för sin politik. Personligen har jag länge tänkt att det varit såväl kul som intressant med ett om/nyval. Fast det är väl bara en tanke att leka med? Dessutom alldeles för sent nu...men då hade vi troligtvis blivit av med en stor del av den nuvarande regeringens inkompetens? De s.k. liberala idéerna är verkligen out of time idag. Redan från början var det ju ändå bara ett sätt för småborgare att vara lite som sossar, fast ändå inte. Lite smått radikala, fast ändå inte. Så där lite på låtsas - på i stort sett alla punkter. Som när barn leker något de inte riktigt förstår (ni kommer ihåg snälleBengt?). När det sedan blir allvar, visar det sej alltid att bakom ytan döljer sej batongåsikter (MilitärJanne med skolan som vapen). Till slut blir det alltid mer polis & militär, mer ordning i skolan, mer ordning överallt f.ö. Rädsla heter det väl? De liberala lever i en småborgerlig bubbla, de s.k. radikala visar aldrig några muskler, sossarna har blivit borgare & högern har tagit flera steg högerut - som för att möta & omfamna de bruna. Vad göra i denna förvirrade & rubbade politiska värld där rädsla & kontroll råder? Lite mer rolig & ärlig debatt, tack!

Har sedan en lång tid ovanan att ha en Bajen-dekal på min bil. I den här staden fungerar det inte så bra. Förra veckan målade någon över märket & idag sitter det ett ljusblått märke där. Den lokala fotbollsklubbens supportrar är inte att leka med. Jag tar bort Bajen-dekalen, men låter St. Pauli’s klubbmärke sitta kvar. Man får ju inte ge upp helt… 

Den gamla datorn har nu genomgått en typ av medicinering & fungerar nästan till 100%. Det krävdes ingen kirurgi denna gång - men det kommer säkert med tiden. Det mycket märkliga har hänt att den inte går att vika samman - när jag gjorde det gav sej alla plastlister ut åt olika håll  & plötsligt såg jag datorns inre. Ingen vacker syn… Nu står den i vanliga fall hopfällbara lilla maskinen med ständigt uppslagen skärm - den är nu en stationär dator & det går inte att ändra på. Fick ge mej ut & köpa en  till - som jag måste ha med när jag reser till mina olika uppdrag. Känner mej väldigt modern som nu alltså har två datorer i bruk. 

Kvällen närmade sej & med den även aftonvarden. Denna - den trettonde dagen - blev det en vegetarisk gryta med tydliga inslag av vitlök & chili - smaskigt värre. Med ett kraftfullt inre tittade jag sedan på en Bo Widerberg-film & längtar efter en värld där solen lyser dagligen, där man slipper långkalsonger & extra vitaminer & där alla vågar tala ur skägget… Kanske ingen tillfällighet att det blev just en Widerberg-film? Han om någon var ju öppen med sina åsikter…om allt…hade nöjet att träffa honom några gånger på 90-talet & måste erkänna att det var en ovanligt levande man. Fler av den typen, tack!

Vintern maler på - det är dax att sluta för denna gång…jag tittar på en värld som jag bara fläckvis förstår - söker inte längre efter svaren - letar mer efter frågorna nu när vi blir allt mer utlämnade åt oss själva; banken höjer avgifterna men drar ned på den personliga servicen, i affären skall vi själva scanna in varorna, på biografen finns det inte längre någon synlig personal, när vi besöker en restaurant skall vi beställa mat & dryck via en app. Numera meddelar vi oss genom små apparater & maskiner istället för med levande människor & genom samtal. De ord som Joseph Conrad skrev för mer än 100 år sedan återkommer ständigt i mitt huvud: Vi lever liksom vi drömmer - ensamma.

För er som orkat så här långt - i min högst privata 13-dagars januarikalender - kan jag berätta att det kommer mer - redan imorgon blir det en liten epilog…& med tiden kommer såväl bloggen som jag att vakna till - tack för ert tålamod - we’ll meet again…

Den tolfte dagen.

Dagen började tidigt – som vanligt startar jag upp med en dubbel espresso samt banan & äpple - en ovanligt god kombo direkt på morgonen. Därefter satt jag i telefonmöte med en gammal vän som dessutom är en ovanligt god & intressant konstnär.. Har fått för mej att lämna över alt. dela Gatuteatern med någon annan - det blir mycket ensamarbete. Vi skall fortsätta samtalet – men båda är vi upptagna av den goda konstens arbete. Jag planerar för en resa till Paris - han är på väg  till New York. Nåja – vi får se. Har även via arbetet 2025 fått kontakt med en ung kvinna som är intresserad av att ta del av ansvaret - hon är dessutom event-utbildad. Själv skulle jag egentligen vilja vara med lite mer  i bakgrunden & fortsätta använda mitt stora nätverk – såväl bland artister som arrangörer.  

Med allt detta i huvudet kastar jag mej så ut på min cykel igen. Den lilla trippmätaren är fixad & snön hänger åter i luften. När jag passerar vissa platser dyker samma människor upp, de börjar bli som bekanta för mej & idag var jag på väg att hälsa på den välklädde romske man som ofta står i samma vägkorsning & röker en cigarill. Det är något stolt över honom, som att han står där för att visa upp sej. En dag kanske jag hälsar på honom & han tillbaka, kanske stannar jag & vi börjar samtala? Varför inte, tänker jag på min stundtals plågsamma cykeltur - det blåser bra på vissa platser. Jag tvingar mej själv att försöka hålla den normala farten ändå. Framme vid fritidsanläggningen smiter jag snabbt in  & lämnar kylan bakom mej. Möter skolklasser som skall bada eller träna eller åka skridsko? Jag glider förbi & in i det vanliga omklädningsrummet. Tröjan är helt blöt av svett & jag känner mej nöjd. Tar en kall dusch & sätter mej i värmen.

 Idag pågår det högljudda politiska diskussioner - om  pensionens ynklighet & därmed vilka usla politiker vi har i vårt land, från vänster till höger. Någon börjar tala sej varm om fransmännens temperament & vilja till engagemang. Tror nog inte att han hade trivts i Frankrike – det är attraktivt på avstånd, men knappast något som passar en svensk man. Det räcker ju med att titta & lyssna på vår statsminister, han är väl så långt från Frankrike man kan komma? Dessutom påstås det ju att han passar oss svenskar rätt så bra - fyrkantig, effektiv & lite fin i kanten. Antingen tillhör mannen i bastun en minoritet, eller är det bara tokiga drömmar om en bättre värld. 

Senare på dagen åker jag så där lite ambitiöst till en styrelsemässa - därefter vidare till medlemsmöte i vår bostadsrättsförening. Mötet avhålles på ett lokalt café & som vanligt är det flesta överens om det mesta. Bara att sätta igång med alla renoveringar & förbättringar. Tyvärr är inte alla lika mycket med då… men det brukar fungera. Vi har alla våra roller i en grupp & så länge det inte är för många som bara förväntar sej att andra skall utföra arbetet, så brukar det fungera - även om det alltid uppstår irritationer över de initiativlösa, som med tom blick mer ser ut som att de vill att mötet skall ta slut…slutar nog aldrig att förundras över de som alltid smiter undan - oftast med riktigt dåliga lögner…hur når man fram till dessa stackare? Ibland är de närmare oss än vi tror & förstår…

Den elfte dagen.

Cykeldatorn ställer om sej själv. Tydligen är den känslig & när den mellan turerna hamnar i fickan visar den allt som oftast upp mycket märkliga uppgifter & fakta. Tillbringar lite tid med att justera & ställa in. Känner mej nöjd över att slippa fråga om hjälp & ger mej så ut på den stora rundan – runt hela staden. Från början var min avsikt att lära känna staden – att cykla på vägar som jag inte alls kände till. Med tiden lärde jag känna de olika stadsdelarna rätt så väl; arbetarstaden & lokstallarna i backarna, miljonprogrammet lite längre bort, de äldre villorna som plötsligt dyker upp, det gamla flygfältsområdet med modern bebyggelse, den “ökända” förorten med alla sina myter, villamys strax intill, därefter den lite äldre förstadsbebyggelsen, vidare genom den s.k. problemstadsdelen med såväl fotbollsplaner som musikhögskola - en stadsdel med två ansikten & fin minigolfbana, förbi höghusen & mot den långa väg som leder ned mot havet – därefter återstår raksträckan utmed havet, bryggorna & stränderna – mot den f.d. hamnens stundtals groteska nybyggnationer & ”min” bastu - en av flera goda rastplatser i livet. 

Direkt efter bastun åker jag tåg över bron -  till ett arbetsmöte i ett annat land. Vi planlägger sommarens internationella gästspel - på båda sidor gränsen s.a.s. Vårt tidigare möte var förlagt till en fantastiskt liten fin italiensk restaurant här i staden – som ett vardagsrum där ägaren Salvatore sprider en lätt italienskt gemytlighet med sin uppenbarelse. Det är skönt med trovärdiga små restauranter, som fortfarande inte har köpts upp av någon - som är mer intresserad av pengar än mat. Jag förlägger ofta arbetsmöten dit – det händer att vi får sitta där även på f.m. – utanför öppningstiderna. Det är skönt med små givna vattenhål i den stora öken som en stad kan vara ibland… 

Mötet på andra sidan vattnet var riktigt bra & vi var tillbaka hos de rötter som vi en gång odlade upp till vackra plantor. Varför gör vi det vi gör? Vilka idéer är det vi vill ha i luften? Mer om innehåll & typ av föreställningar/projekt än pengar eller att ”bara” fylla några dagar med artister. Budskap har för länge sedan lagts åt siden – idag söker vi snarare provokationer & samtal. Går det inte att finna i utbudet, skapar vi det själva - med egna produktioner. Vi får se hur året blir, men starten på arbetet bådar gott. Känner personligen att jag mindre & mindre blir intresserad av att ”bara” göra teater  – jag vill testa nya saker, se var gränserna går, arbeta med happenings, det oväntade  & känna mej lite mer ”fri”. Vi har nog med regler & system omkring oss – den fria tanken behöver onekligen lite mer plats – eller som en filosof (vem?) en gång uttryckte det hela: om någon ger dej ett linjerat papper, vänd på det & skriv åt andra hållet.

Det säjs att Gud skapade människan med en fri vilja - d.v.s. att då även vända sej bort från honom (hen?). Men om vi gör det - vilket håll vänder vi oss då åt? Den fria tanken ger oss många oväntade möjligheter - men även en hel del problem. Helt utan struktur är det inte mycket som fungerar…

Så - hur fria är vi egentligen & hur fria vill vi vara?

Den tionde dagen.

Cykla & bastu f.m. Det vanliga samtalet om invandring & kriminalitet. De flesta av bastugubbarna är från arbetarklassen – flera av dem har arbetat på det stora & numera nedlagda skeppsvarvet som en gång var stadens stolthet. I sina samtal är de rätt så trygga, de gör sällan några märkliga utfall & uppvisar inte heller några större bruna tendenser i sin analys. Det råder nog faktiskt mest förvirring över hur världen & framför allt då vår stad har blivit med tiden. Trots allt smyger det sej in små rasistiska åsikter – för de har alltid varit tillåtna i det lilla samtalet – på arbetsplatsen eller vid fikabordet, men har hållits igen i de stora sammanhangen – ända fram till att det dök upp tvättäkta rasister på gatorna…som sedermera hamnade i självaste Riksdagen. Det där vet vi allt om idag, men låtsas att det inte riktigt är på det sättet trots ett & annat järnrör, trollfabriker m.m. 

När skildringarna av invandrare, skjutningar, stölder, våld m.m. förs på tal denna dag i vår lilla värld – i en bastu vid havet – ställer sej plötsligt en av männen upp & säjer mot: ta en vanlig Svenne & sätt honom i förorten i 5 år, ge honom inget arbete, kritisera hans sätt att vara m.m. & ni skulle få samma resultat med honom som med de ni kritiserar. Några håller med, andra går därifrån – men framför allt är det ingen som säjer emot, för de vet att han har rätt & de var ute på nattgammal is med sitt allmänna skitsnack. Dagens hjälte i bastun tvättar sej noggrant & till slut är det bara han & en annan man kvar. De är inte riktigt överens, men för ett intressant & civiliserat samtal om sakernas tillstånd. Det var så här det gick till tidigare, tänker jag – i de tider då det inte fanns ett etablerat brunt parti - eller annan skit heller för den delen. Tendenserna existerade, men hölls på mattan – nu finns det ett helt riksdagsparti som öppet hånar hela den mångkulturella världen som vi lever i & som var ett av målen för arbetarklassens kamp: proletärer i alla länder, förenen eder – som det heter. Någonstans är denna insikten viktigare & större än rädslan för den kriminalitet som följer med fattigdom & livet utanför samhället. Dagens bastuhjälte vet inte hur rätt han hade – även i ett större historiskt perspektiv. Han vidrörde själva grunden för den goda solidariteten, som ju faktiskt utgör en viktig grund i vår civilisation. Undrar just om han själv var medveten om det? 

Ger mej direkt från bastun till Torget för att handla grönsaker. Det snöar lätt igen & jag trivs i den syremättade luften – är ju väderindoktrinerad från uppväxten på Västkusten. Fast hellre dimma, duggregn, en & annan storm samt vinter utan snö – än att leva i snö & intetsägande kyla. Handlar på Torget & hamnar som alltid i mysteriet med vilken kö som är den som gäller. Alla har sin egen…Som socialt experiment är det alltid lika roligt att betrakta samt  lika bra att vänja sej. Resultatet av en  tålmodig väntan blir en hel bärkasse med frukt & grönsaker för ca 40:- dessutom något som liknade en föreställningen på plats i kön. Bröd & skådespel på samma plats…

Cyklar hem  igen – till mat & arbete. Får bra kontakt med de flesta på min lista & dagen avslutas i köket – där en stor & rivig grönsakssoppa lagas till, allt för att hålla de onda krafterna borta från såväl lekamen som bostad. Dagen efter stank jag antagligen som den bäste italienare efter ett stort kalas - vitlök & rött vin i en salig kombination.

St. Pauli's match inställd - snö, snö, snö…kul för barnen som leker på bakgården - förödande för oss andra…något förmildrande när solen lyser över eländet…inte en normal fågel i sikte - bara de duvor som i staden lever på vårt avfall…

Den nionde dagen.

Den här historien med hästen hänger kvar på ett olustigt sätt - nu med facit i hand. Tänker på hur naiva vi var som inte såg varningsflaggorna. Tänker på  samtal med tränaren då  vissa onda aningar började dyka upp - det kändes som att han mest ville åt delägarnas pengar  - när det var över blev han plötsligt märkbart ointresserad av ca 20 personer som köpt in sej. Jag ägde m.a.o. inte så mycket egentligen - ville mer bara vara med. För att än en gång gå händelserna i förväg så visade det sej senare att tränaren hade en osedvanligt dålig ekonomi - det borde ju jag/vi ha kollat upp. Blev kontaktad av tidigare hästägare hos honom som berättade “sanningar” - men vems sanning är rätt? Hur som helst så gick hela projektet över styr senare & alla delägarna förlorade sina insatser i en mycket smutsig affär. Men där & då stod jag & tittade på en häst som verkade lovande & som faktiskt vann sin första start. Kalla vindar på slätten här i Söder - vintern visar sej från sin sämsta sida; mer snö i luften & hård vind som pinar oss. Det är bara att gömma sej i hemmet & där drömma om vår & sommar, läsa böcker, arbeta med texter, träna lite,  titta på film samt göra god mat att stilla sej med. Idag fick det bli potatis/morotsmos med kraftigt citronpepprad lax. En njutbar smak som stod i klar kontrast till vädret där ute - i en värld som varje väderleksrapport visade upp i form av nya attacker på mänskligheten. 

Läste färdigt en Lars Kepler-bok. Har för vana att köpa lite mer s.k. lättlästa böcker. Bra att ha på mina resor - andra & viktigare texter kräver större uppmärksamhet s.a.s. Tog hur som helst fram boken ifråga - behövde något att fly bort med…Hann inte mer än påbörja läsningen innan de första blodiga handgripligheterna dök upp. Försökte bläddra förbi. Gör oftast så när det handlar om våld & vapen - men nu blev jag klart irriterad - så mycket vidrigt detaljerat brutalitet. Det förstörde tyvärr min koncentration & därmed även läsningen. Flyktigt & ofta med tankarna på annat håll läste igenom boken - bara för att få ett slut på det hela. Det kändes stundtals som att det var skrivet så också - att vi skulle plöja genom den & sedan ställa den stackars boken i hyllan - för att aldrig läsa om den. Senare har jag skänkt bort både den & annan liknande litteratur. Dessutom hade den en riktigt dålig cliffhanger i slutet…som att jag skulle läsa även nästa bok av de båda prettoförfattarna bakom pseudonymen. Dax att avsluta även den relationen. Tillbaka till de lite mer tröga & innehållsrika böckerna. Tror att Kepler sett för mycket dålig film & sedan försökt skriva en berättelse utifrån de intrycken & idéerna? De blandar upp konceptet med lite låtsaspsykologi & annat löst gods…

Nåja - man skall inte hänga upp sej på det dåliga - det kommer alltid en ny dag & en ny bok som piggar upp på rätt sätt. Har hittat ett bra antikvariat här i staden & hänger där allt som oftast. Där hittar jag det som jag inte visste att jag ville läsa & det kan vara en viktig tes - även överförbar på annat i livet. Där ute fortsätter de grå molnen att omfamna staden med sin färglösa tillvaro. Trots att det numera ligger snö på såväl mark som hustak, hjälper det inte - det är ogästvänligt…gott att då ge sej ut på inre resor med böcker, teater, film, konserter, besök på museum, gallerier & bibliotek samt ett & annat besök på fotbollskrogen - för att se favoritlaget - i sina bruna dräkter…det är snart dax för premiärmatch efter alla helger & nu är det allvar, efter allt för många förluster…vi sköna förlorare överger aldrig hoppet…St. Pauli är dessutom så mycket mer än fotboll & en stadsdel - det är ett sätt att tänka & vara på i den rätt så förgiftade “moderna” fotbollsvärlden - ett sätt att fortfarande se fotboll som mer än spelet på planen i 90 minuter…att de nu befinner sej i Bundesliga är fantastiskt & egentligen helt omöjligt. Fint att det någonstans finns lite motstånd & god smak…

Den åttonde dagen.

Stilla dag, hemma & arbetar med en text – allt andas frid när plötsligt min dator går bananas igen! Det blinkar & tutar (det är sant!), varningar om virus, trojaner m.m. far över skärmen…jag tittar på det hela, blir förstummad. Nu är det värre än vid det förra tillfället - detta har aldrig hänt mej tidigare – kanske är jag en försiktig & rent av lite mesig datoranvändare? Eller möjligtvis för brutal? Vet nog inte riktigt själv - använder endast maskiner till det som är nödvändigt – mina behov är enkla. Nu har någon tagit sej in i mitt liv, om än via datorn. Jag bestämmer mej för att jag inte bryr mej – det får vara som det är. Om någon vill leka med min e-post eller titta på mina texter (denna t.ex.) är det helt ok. Jag har inget att förlora. Trots det sitter jag en bra stund & tittar på den gamla datorn. Köpte den för länge sedan & den har trotsat alla modenycker, bara travat på likt gamle Svarten & faktiskt passat mej väldigt bra - å andra sidan har den väl - liksom allt annat - en viss tid att leva. Bestämmer mej för att låta den vila & att inte utföra t.ex. några som helst ekonomiska aktiviteter. Inte nu, kanske senare… 

Blir sur på världen & ger mej ut på en ny cykeltur. Tittar på de som jag passerar & tror mej förstå att även de har problem. Kanske inte med sin dator. Men problemen lyser ur deras ansikten - eller kanske bara ur  mitt? Läser väl in mina problem i andra & förskjuter därmed problemlösningen ett tag till. I den vanliga gatukorsningen står en romsk & elegant man med sin cigarill. Det är nästan så att vi vinkar till varandra, men ändå inte - vi har nu stött på varandra på exakt samma plats i ca tre veckor - vid olika tider på dagen dessutom. Kanske utför han en konstnärlig installation där han står & röker mycket stiligt; lång rock, hatt, svarta avsmalnande skor, välpressade byxor samt en cigarill  i ett munstycke. 

Gav mej vidare ut i förorten för att handla lite råvaror till aftonens Jansson. Mycket folk, även mitt på dagen. Står länge i kö, hör ett tiotal olika språk omkring mej & trivs bra med det. Varför måste jag förstå allt som det pratas om? Nöjd med livet i en stad där invånarna till 45% består av människor från - eller med bakgrund - i andra länder än vårt eget. I det ögonblicket var jag så belåten att inte ens Jimmie hade haft en chans i en tänkbar debatt. Skrev ett brev till honom för ett tag sedan. Satt på tåget när en berusad & lätt våldsam ung man började hetsa om invandring, att vi borde rösta på SD, att alla andra politiska partier bara lurades & sedan avslutade han sitt svammel med att spela Jimi Hendrix på sin telefon & förklarade för oss att denne Jimi var en god & fin nigger. Enda gehöret kom från en överberusad polack, som vaknade till ur sin fylla. Alla vi andra tittade ut genom fönstret. Den unge rasisten bjöd polacken på en öl - som mottogs mycket tacksamt. Tillsammans började de sedan skandera Heil Hitler. Konduktören passerade förbi, utan att ingripa. Allt detta berättade jag för Jimmie i ett brev. Han fick oxå en bok av mej - Oppermanns, som handlar om nazismens framväxt i Tyskland. Boken slutar ungefär vid makttillträdet & berättar alltså inget om det fruktansvärda resultatet - mer om hur det gick till när de bruna erövrade makten. Tror inte att Jimmie är en ny Hitler, bara att han har fått det mesta om bakfoten. Han verkar så dum & naiv - kanske därför oxå framgångsrik? 

Nöjd med mina slutsatser kom jag hem, gjorde en strålande liten Jansson & såg ett riktigt bra franskt travlopp - att jag hade spelat vinnaren & att oddset var bra förstärkte denna dag som en välsignelsens dag – mitt i livet. Många insikter på en gång. Det fick bli en liten Piratens Besk till den salta maten. Ibland går det bara inte att låta bli…sjönk sedan ned i min fåtölj & lyssnade till Babi Yar av Sjostakovitj…ibland är ju faktiskt livet riktigt gott…

Den sjunde dagen.

En av mina systrar fyller år & hon besvarar som vanligt min sms-gratulation på samma glada sätt som alltid. Märkligt med syskon som man inte umgås med så ofta. När det gäller står de i farstun, s.a.s. – övriga tider finns de inte. Fast födelsedagar är viktiga att uppmärksamma! Vi är fem syskon & alla har eller har haft en ledande chefsposition inom de områden där vi verkligen vill arbeta. Kul & på något sätt märkligt – fast kanske inte. Det finns många teorier & jag har ännu inte funnit ett övertygande svar på hur det blev så här. Kanske ”bara” en perfekt kombo av konkurrens & samarbete i syskonskaran under uppväxten? Dessutom bra gener & förebilder som givit oss näring att gå vidare? Svaret hänger i luften. Det behöver inte vara så komplext som det verkar – ”bara” lyckliga sammanträffanden, goda makter samt en uppväxt i ett samhälle där det fortfarande fanns en framtidstro - i den sista resten av det numera så baktalade Folkhemmet. 

Dagen i övrigt förflöt i det lugna tempo som en god cykeltur kan ge till både kropp som själ. Fick en s.k. cykeldator av mina barn i Julklapp. Den visar att jag vissa dagar är uppe i ca 3 mil & i stort sett aldrig under 1 mil. En vana som blivit till ett begär…fast just nu gör all snö mina cykelfärder till ett mindre äventyr…

Senare på e.m. ansökte jag om polistillstånd för sommarens Int. Gatuteaterdagar i Halmstad. Polisen är numera snälla mot oss & vi har ett gott samarbete. Så var det inte riktigt då vi startade Int. Gatuteatern - för mer 30 år sedan. Tur att saker & ting kan förbättras & gå i rätt riktning. Mitt under arbetet med tillståndet började datorn spraka & blinka. Någon eller några hade tagit sej in i den – alla varningslampor lyste röda. Det kom dessutom mystiska ljud ur den gamla maskinen - den lät nästan som en sinnesförvirrad spelautomat på en pizzeria. Jag stängde ned datorn snabbt. Vågade först öppna den igen några timmar senare. Allt verkade nästan normalt igen – eller är jag bara för dålig på att förstå hur det hela egentligen fungerar? Dessutom agerar jag väldigt nonchalant med digitala maskiner & företeelser. Bryr mej inte så mycket – vem vill t.ex. komma åt denna texten? Den skall ju ändå läggas ut på min blogg. Fast en gång fick jag ett sms från någon som påstod att de kunde se mej via telefonens kamera. Lite otäckt på något sätt. På rekommendation från en kunnig vän har jag sedan den dagen övertejpad kameralins på min telefon. Dumt att chansa & det verkar som att den digitala pennalisten har tröttnat. Har inte hört något från hen på en lång tid…

Avslutar dagen vid havet - tittar mot horisonten & landet på andra sidan. Allt ser fridfullt ut - så som det alltid gör innan stormen blåser upp. Där borta får de nu akta sej för den blonde galningen i väster. Det kan vara så att de står på tur för en liten tillfällig invasion…den starke gör som hen vill; all s.k. civilisation är på väg att upplösas & vem vill egentligen försvara Grönland? Slutar tänka dåliga tankar & rör mej mot krogens värme & ännu en match med St. Pauli - de bruna hjältarna från Hamburgs hamnkvarter..fast jag tog fel på speldag & får vänta några till…får väl skylla på de oroliga tider vi leva i? 

Kanske borde vara med i ett uselt tv-program om män som måste koncentrera sej & inte ha för många tankar i en för liten hjärna samtidigt? Finns det redan? Hur anmäler jag mej?

Den sjätte dagen.

Av någon anledning hade jag bestämt mej för att köpa en del i en travhäst. Allt sedan barndomen har jag tyckt om just trav. Ibland ställer jag inga krav alls – vill bara se hästarna i sina ytterst kontrollerade rörelser; höger fram & vänster bak, vänster fram & höger bak – benen rör sej som i ett vackert & lite obegripligt mönster. Anledningarna till det nya köpet var många: det nära avståndet till hästen, härstamningen, priset samt ett löfte från tränaren att jag skall få köra den i träning – om än i tvillingsulky. Man kan ju bli som ett barn för mindre! Jag pratar med tränaren, dricker kaffe & skriver under avtalet. Den treårige hingsten står i hagen & ser nöjd ut. Han verkar ha ett  lugnt  temperament. Det bådar gott – om inte annat så för mej, jag ju skall få köra honom… 

Allt verkade så ok det kan vara. Om hästen föder sej själv blir jag glad - blir han en stjärna & vinner stora lopp, ja då blir jag lycklig. Det där med pengar hade jag bestämt mej för att lägga åt sidan just då. Närheten till häst, träning & tävling räckte långt. Han hade klarat av kvalloppet & skulle göra sin första start i mars/april. Det verkade som att jag var på rätt plats, vid rätt tid & det såg riktigt spännande ut. Hur sedan den s.k. verkligheten blev är en hel annan sak – att chansa är även det en del av det som kallas för livet…

Eftersom såväl  tid som rum båda byter plats i dessa texter - så kan jag berätta att detta hände för flera år sedan & att hela hästaffären verkligen gick över styr - beroende på usel hantering från tränaren - som nog mest var ute efter våra pengar. Han var ivrigt uppbackad av sin unga fru - en f.d. stalltjej som blev gravid. Många av de som tidigare skadats i hans s.k. affärer hörde av sej. Jag berättade vad jag tyckte om hans lurendrejerier & avslutade det hela för min del - mitt i ett samtal med den skrikiga frun - som påstod att jag hade förstört delar av hennes liv…märkligt då jag bara ville veta hur det kunde gå så illa…för hästen var det i sej inga fel på - han såldes vidare & blev stundtals framgångsrik…numera lever han i Norge & tävlar sporadiskt där. Ja - så kan det gå när man beblandar sej med hästskojare. Det får vara så - livet går vidare & utan bitterhet…tror jag…stryk över & gå vidare skrev Strindberg i Dödsdansen…

Där ute fortsätter det att snöa - om än i mindre omfattning. Texten om hästen hittade jag i en gammal “dagbok” - men kände att det kom upp till ytan - nu i dessa Prix d'Amerique-tider. Måste erkänna att jag längtar till Paris - under många år tillbringade jag just delar av januari där. Besökte travbanan i Vincennes ofta & har på plats sett mer än 20 st. Prix d*Amerique. Kommer att missa det i år då arbete - bl.a. en såld föreställning - har kommit i vägen…

Å andra sidan ser jag på loppen via datorn & kan konstatera att snö & kyla har nått fram till Paris oxå - var skall detta sluta?  I vanliga fall går det flesta människor i Paris förbi tiggare & clocharder där de sitter på stadens gator - men när kylan slår till blir plötsligt fransmännen givmilda & hjälper de som saknar mat & någonstans att bo…en hel del av denna absoluta underklass tar sej om aftonen ned i de stora avloppssystemen som byggdes samtidigt som boulevarder & avenyer anlades. Där nere är det inte lika kallt…kom nu på att jag skall sluta klaga - har ju såväl mat för dagen som en gammal fin & varm lägenhet…vi är oftast för dåliga på att uppskatta det som vi faktiskt har…även om fördelningen av de sammanlagda resurserna borde fördelas lite bättre - på alla nivåer & områden…

Den femte dagen.

Efter att ha skottat snö i en (1!) tim. beslöt mej för att ägna dagen åt städning, men eftersom det är sååå tråkigt, var jag tvungen att ha några ljusglimtar att se fram mot – som t.ex. en guidad tur på Slottet framåt e.m. Försöker lära & förstå var jag befinner mej i livet – en ständigt pågående process, som knappast blir enklare av alla mina flyttar. Tror att jag nu är uppe i ca 20 olika adresser. Många platser att förstå har det blivit. 

Guiden på Slottet var lagom gåpåig, rabblade fakta & uteslöt skrönor. Det hela blev lite väl torrt i längden & när hon i sin iver att fylla ut historien, begick ett rent faktafel – angav en känd västsvensk stads tillkomst 300 år fel i tiden – då kände jag mej tvingad att ”rätta till” henne. Det skulle jag inte ha gjort – hon menade sej ha rätt, även när jag överbevisade henne. En ny typ av sanning? ”Det var ju ingen riktig stad förrän då”, som hon uttryckte sin nya alternativa sanning om stadens tillkomst. Jaha, tänkte jag, så är det alltså. Allting går att vrida på… Tur för henne att den alltid lika korrekte Historieprofessorn inte var med denna söndag. Även Wittgenstein hade blivit tokig av alla “nya” sanningar” - som mer verkar vara tillrättalagda för att passa den som uttalar dem…?...

Så var det dags att avsluta Julen för denna gången – med en trettondagskonsert i min favoritkyrka. De tre Konungarna hade nu följt stjärnan till stallet & funnit det lilla barnet. En imponerande resa – 13 dagar på var sin kamel & helt utan gps – endast en stjärna att följa. De ser alltid så fräscha & ordentliga ut på alla avbildningar - det borde väl i rimlighetens namn vara tre rätt så tilltufsade män som dök upp? Själv ser jag lite härjad & svettig ut efter någon mil på cykel - iofs i bra tempo - men ändå? Dessutom brukar det värka i det s.k. ryggslutet. Hur är det inte då att sitta på en kamel i tretton dagar? All heder åt de tre stjärntydarna.

Den fjärde dagen.

Åkte till grannstaden & besökte morföräldrarnas grav. Ingen annan tycks längre göra det. De båda vilar i skuggan av det stora sjukhuset - där jag fick min tillfälliga friskförklaring för några år sedan - en plats för både sorg & glädje med andra ord. Kommer ihåg när min kraftfulle Morfar låg på sitt yttersta & Mormor beklagade att han blivit smal som en fågel – ”han som blivit så tjock & fin”. För deras generation var en lätt rondör knappast något negativt – snarare ett bevis på att de levde ett gott liv. 

De hade skrattat åt dagens hetsande kring kropp & hälsa. För Mormor & Morfar – som båda  kom från fattigdom på landsbygden – var det viktigt att vara i rörelse. De tänkte liksom inte på all sin vardagsmotion när de odlade grönsaker, klippte träd & buskar, cyklade till affären m.m. Livet på landet fanns kvar i deras kroppar - trots att de för länge sedan lämnade den skånska slätten - för arbete i staden. Bil införskaffades i 50-årsåldern & den vårdades som ett barn. 

När jag tillbringade en sommar hos dem – i deras lilla fritidshus  – så satte vi oss i bilen en gång i veckan – för färd till travbanan. Bilfärden skedde mycket stilla & försiktigt – vi passerade genom den stora staden & min betonggjutare till Morfar pekade på alla hus som han hade byggt. Jag satt i baksätet & undrade hela tiden varför Morfar byggde så fula hus. Mormor satt jämte Morfar  & höll med honom i det mesta. De hade fått vara med om en enorm standardhöjning & hade ingen som helst förståelse för den kritik mot ”sossebetongen” som började pysa lite här & där i samhället. ”Vi har varmvatten, wc, centralvärme, hiss & sopnedkast” brukade morfar säja – med tillägget att så såg det verkligen inte ut där han hade växt upp – i ett hus med 8 barn, som alla fick plats i ett rum & kök. Nog hade tiderna blivit bättre för de fattiga? Jag vågade inte säja mot. Morfar var tatuerad & svor som en borstbindare. Mormor avbröt honom för jämnan & påpekade att man inte talar så när barn är närvarande. Han fnös & tände en cigarr, eller sin pipa & när han satte sej i sin gungstol kröp jag upp i hans knä. Väl där berättade han riktiga rövarhistorier för mej – om slagsmål, fylla, hur det var att arbeta på vintern, vilka hästar som var bäst på travbanan & mycket mer. Mormor stod vid spisen & klagade över hans svordomsladdade vuxenberättelser. Jag satt där & gungade med – bilder av ett annat liv trädde fram & jag njöt, fast jag bara var ett barn. Jag anade att Morfar såg barn som små vuxna. Det var bara att nicka & hålla med. Senare i livet blev vi goda vänner & hans historier fortsatte – ända fram till den bleka & tunna döden på det stora sjukhuset.. En av min barndoms hjältar – en riktig man, tyckte jag då.  

Jag fortsatte min promenad – från kyrkogården ner till själva centrum & smet in i den stora kyrkan, där Mormor en gång berättade sagan om “jätten i källaren” för mej – han som nu står i kryptan & håller upp en av pelarna. Dagen fortsatte med en fantastiskt god räkmacka - med en tillhörande kall öl, innan det åter var dags för film. Mycket folk & stökigt – e.m.-film med många barn – fast i min salong gick det lugnt till, när jag såg ännu en amerikansk uppgörelse med rasismen i södra USA. Filmen utspelades i ett tidigt 60-tal – men har något egentligen förändrats? Är det inte bara så att ”fel” åsikter hålls tillbaka i tider då de inte passar? Under tiden odlas de ändå, någonstans i undervegetationen. Vid “rätt” samhällsklimat dyker de upp & visar sitt fula tryne.

Jag ser en ensam flicka som balanserar på ett järnvägsspår, en man som dricker mjölk under en bro samt en tiggare utan fingrar - vet inte hur jag skall tolka alla intryck…finns det ett budskap?

Med allt detta i min lilla hjärna återvände jag till hemmet - där det fortfarande luktade pizza efter Nyårsdagens brakmåltid…dax att vädra ut det gamla & släppa in det nya…bara snön ville försvinna…

Den tredje dagen.

Försökte komma igång med lite arbete - men det fungerade bara halvbra. Ger mej alltså åter ut på en cykeltur. Det är lördag & snön föll i natt - tillhör de som inte tycker om vinter, snö, kyla…brrr…svårt att cykla dessutom då prioriteringen för snöröjning tydligen bestäms av tjänstemän som alla troligtvis åker bil dagiĺigen & sedan promenerar till & från bilen - resultatet blir att bilvägarna alltid är viktigast - därefter trottoarerna & i sista hand cykelbanorna…

Som vanligt avslutar jag med ett bastubad, trots att det vinterrosslar lite i mina luftrör. Sitter där i bastun - oftast omgiven av totalt okända män i olika åldrar. Samtal uppstår spontant – för det mesta helt obetydliga saker omtalas saktmodigt. Bastun är ingen plats för de stora debatterna. Ibland skapar värmen förvirring; en man förbannade kylan därute, samtidigt som han med glädje i rösten berättade om en planerad skidresa till fjällen. Köpt kyla är tydligen bättre än den här hemma? Av samtalen utgår det hur viktigt det är att just förflytta sej i världen. Resor till andra sidan klotet avhandlas med samma självklarhet som en promenad till torget. Alla är överens om vissa saker; att det var bättre förr & att maten alltid smakar bättre på restaurant. Själv sitter jag stilla & tyst i en hörna, tänjer på min stela nacke & försöker få ordning på en krånglande ljumske. Lyssnar till åsikterna & börjar tänka fritt; ser bilder från förr – en värld som alltid framställs som mer rättvis än idag. Förstår heller inte varför de gör så dålig mat hemma? Men kanske är det inte maten det handlar om? Mer om att sitta bland andra & äta? Att vara en del av något större? Att se andra människor? Några att gilla, andra att tycka illa om…bilder & berättelser att ta med till nästa seans i bastun, byta dem med andras intryck. Som när vi samlade & bytte kort på fotbollsspelare i barndomen. Det enda som är säkert: om man inte kommer ut ur det egna hemmet finns det inte mycket att prata med andra om. 

Med många fria tankar i en överhettad hjärna, tar jag mej ut ur rekreationsanläggningen & cyklar till torget för att handla grönsaker till middagsmaten. Från torget direkt till lunchbio & Buster Keaton’s The General. För sin tid en otroligt välgjord film. Har svårt att välja mellan Chaplin & Keaton – ser fantastiska kvaliteter i båda. Det förra 20-talet måste på flera sätt varit en guldålder för konst & kultur. 

Ser i mitt flöde att den där kraftigt hjärnskadade galningen till president än en gång har burit sej väldigt illa åt - kastat bomber på ett oskyldigt land samt kidnappat deras president - som om världen vore en stor sandlåda där den blonde & mentalt handikappade dåren tror sej kunna göra vad han vill. “Ur led är tiden” som den förvirrat hämndgirige Hamlet en gång dryftade…

Väl hemma startar jag upp datorn & sorterar bort ett tiotal nya erbjudanden. Jag är aldrig mer ensam – för jag har bastun, datorn & biografen. Över till arbete, matlagning & ett telsamtal från en kvinnlig bekant – samtal om livet…. Hon har fått ont i magen, den kvinnliga delen av densamma. Lika så bra att besöka en läkare, tycker jag & hon instämmer. Det visade sej dock  icke vara så lätt att få tag på dagens doktorer - men till slut hade hon lyckats. Vi avslutar samtalet & jag önskar henne lycka till - såväl med läkaren som det onda i magen. Själv  övergår jag till maten & tankar om framtida resor, konsertbesök samt den där eviga väntan på våren. Bara snön försvinner…Den gamle hunden i oss håller på att vakna, dagarna blir lite längre & därmed längtan större. Alltid på väg & alltid framåt…mot ljuset…

Den andra dagen.

Vardagen är alltså tillbaka – inget som stör; människor & bilar rör sej normalt igen – kanske mot ett arbete, som oftast är en kombination av tvång & trygghet. Det gäller att anpassa sej & trivas med det man har...Öppnar åter min dator. Brevlådan är full av märkliga erbjudanden. I vår nya tid vill ju avsändaren inte längre kalla det för reklam – hellre då använda det gamla samhällsnyttiga ordet kundinformation eller andra lite mer neutrala ord…  Hur som helst så är det väldigt många företag som vill mej väl – det är väl Julen som gjort dem så snälla & givmilda. Kanske har de drabbats av Julsagefeber & precis som den snåle Scrooge har de blivit omvända? Något är det som har hänt…mitt problem blir att försöka sortera & såga mej genom alla glada erbjudanden. Kommer plötsligt på att jag inte längre är ensam, att många vill ha med mej på sina kommersiella resor. Skall jag våga svara på ett erbjudande om gratis hotel i New York, eller kanske fri träning i en vecka? Andra vill sälja billiga verktyg, en annan påstår att jag snabbt blir rik genom att satsa på bitcoins. Skall jag ta det på allvar? Hur skall jag hinna läsa genom alla dessa finstilta kontrakt? Eller bara strunta i det & utan kostnad få hem 10 par rosa Nike-skor? Bland alla de som vill dela mitt liv med mej finns nog inte många som saknar en baktanke? Till slut blir det vettigaste att bara öppna de erbjudanden där jag erbjuds en bättre ekonomi – rakt av & utan problem. Det är tyvärr inte så många som håller s.a.s. - det ena ger det andra. ..Eller kanske köpa en enkel resa till Skottland & bara vandra rakt ut på en ändlös hed & där möta en vanvettig Macbeth? Där & då kan jag återgå till min självvalda ensamhet – ett tillstånd som tydligen inte respekteras av de våldsamma kommersiella krafter som ständigt attackerar min gamla dator…nästan som ett klassiskt hemfridsbrott? Det finns inte längre någonstans att gömma sej…?...

Tretton dagar i januari.

Den första dagen på ett nytt år.

Stilla dag i den stora pizzans tecken. Ger mej ut på cykel i staden - betraktar förödelsen efter Nyårsaftonens bombardemang & raketer. Ett av torgen liknar mer en soptipp från utkanten av en större latinamerikansk stad - så som de ofta förevisas för oss i tv…kanske som en varning om hur illa det kan bli även här? Precis som på tv-bilderna vandrar det runt människor bland de förbrända soporna & söker efter något som fortfarande kan fungera. Blicken är dagen-efter-slö & jag nöjer mej med att vara betraktare - vill inte störa andra människor i deras sökande efter något som kan befria dem från en bit vardag...

Till stora delar var det den s.k. underklassen (folket?) som gick loss under nyårsaftonen – stundtals i något som såg ut som om ett mindre inbördeskrig. Scenerna påminde inte så lite om den katolska karnevalen – där drängen eller dåren blir kung för en dag & de styrande lämnar städerna för att slippa se eländet. Nödvändiga högtidligheter då jäsprocessen startar & det börjar pysa lite lätt ur den stinkande degen. All unken doft vädras ut - så att degen dagen efter återuppstår som ett lydigt bakverk. Ständig jäsning pågår...var pyser det nästa gång?

Igår var vi alla kung för en dag - raketerna gav sej iväg & skänkte ljus åt såväl fattig som rik...

Vid Operan överröstades deras sångare på utomhusbalkongen av raketer & smällare från de närbelägna parkerna – men när stadens eget fyrverkeri gick loss vid midnatt – då bleknade underklassens bloss & ljud. Det var en tydlig maktdemonstration & angav utan finkänslighet tonen; ni kan göra vad ni vill - det är ändå vi som är störst, starkast & bestämmer. 

Kungen satt åter på sin tron & vi andra fick gå hem. Karnevalen var över för den här gången...

Över staden ligger pizzadimman - det luktar gott från alla väderstreck. Äntligen tycks alla vara överens om vad vi bör äta - inga onödiga diskussioner idag - pizzan regererar i bakrusets tid...alla familjekonflikter är som bortblåsta - de simmar ut i en präktigt kryddad tomatsås...oftast långt från de finkänsliga & ibland lätt obegripliga matprogram som visas såväl i den statliga televisionen som lite överallt på det mer privata nätet.

Nyårsafton handlar om att vara fin i kanten; att servera hummer & skumpa, att vara utklädd & väl tvättad...att se ut som att man är beredd på att möta  framtiden.. Nyårsdagen påminner mer om en en drängbakfylla i säckiga gympabyxor & dålig andedräkt...

Idag & på min cykeltur återstår resterna av det tillfälliga upproret.  Stadens sopmaskiner är i rörelse & om några timmar ser allt ut som vanligt igen – ett sätt för makten att visa sin kraft & beslutsamhet; att skita ned går ju bra, men det är vi som håller staden ren & fin. Det är inte städerskan eller gatsoparen som talar - det är den kung som för ett ögonblick släppte allt till ett förvirrat & berusat folk - väl medveten om att de snart skulle ge upp...landa samt nyktra till…

Den stora & heta egenbakade pizzan smakar gott – analyserna läggs på hyllan & det är dags för en svart/vit & riktigt mossig film – något att skölja ned gårdagen med i väntan på morgondagen; ännu en vardag mitt i den stora staden. Utanför fönstret skickas de sista restraketerna ut i sin bana & sprider ljus över en bakfull värld. Mitt eget fyrverkeri står kvar i hallen – det kändes meningslöst att låta dem fara iväg igår - utan att kunna urskilja mina egna bland alla explosioner & rökdimma. De skall sändas ut senare -  i en tom svart natt, endast i konkurrens med månen, stjärnorna & några blinkande gatlampor. 

Kanske kommer vi att ta mod till oss & stämma upp en i en sång för framtida segrar? För våra vänner, familjen, laget, vårt arbete, naturen & kulturen? Det är ju endast vinnarna som sjunger - de sköna förlorarna nynnar vemodigt ute vid havet, där de ständigt har blicken riktad mot horisonten - som att en befrielse är på väg...kanske en Frälsare som kommer gående på havsytan?

Kära vänner & läsare...

En liten intro till "13 dagar i januari"

Det är nu första dagen på ett nytt år - för många var det förra ett av de värsta - personligen upplevde jag det som ovanligt gott & framgångsrikt. Var alltså nöjd då jag skrev min Julhälsning & lade ut den på min nystartade blogg - men trots ett 11 (!) sidor långt Julbrev så var det så mycket som inte fick plats; alla betraktelser, stadens alldeles eget liv, vänner som gjort & sagt viktiga saker, att gå vilse ibland, bastubad, naturen i staden, hur landet sköts (eller inte), eländet med krig, havet som alltid ligger nära & mycket mer...

De 13 texterna vilar på gamla anteckningar, nya intryck, fria påhitt & det som kallas för fantasier med en salig blandning av förr & då samt lite lögn & några sanningar...som Picasso lär ha sagt: Konsten är en lögn som visar verkligheten.

Utgå alltså inte för att detta är någon typ av manifest eller på något annat sätt trovärdiga texter - allt blandas samman - ibland som i ett drömspel, ibland nästan verklighet.

Ni kan ju skapa en prenumeration på min blogg eller kanske bara hitta ett litet pling i er dator eller tekefon som berättar när det kommer en ny text.

Välkomna till "13 dagar i januari" - där en ny text publiceras framåt aftonen just de första 13 dagarna i årets första månad. Skall helst läsas i skymningen...